a freak like me just needs infinity (and a louis vuitton bag)

England 2004 - Butlins Resort, Minehead, Somerset.
Jag åkte på min första språkresa när jag var elva år. Jag var inte särskilt nervös, utan mest förväntansfull.
Dock var jag hemskt ful. Tjock, hm-kläder (barnavdelningen), glasögon, stripigt hår, jeansjacka, keps (böjd skärm) och orangea skor med eldflammor och tjocka skosnören.
Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, hemlängtan slog till och fyhelvete var hemskt det var den första veckan, jag ringde hem och grät varje dag.
Sedan vande jag mig, och botade den värsta hemlängtan med att shoppa (skor var min stora passion). Vips så var språkresan slut och jag var hemma i Kalmars trygga famn.
Men trots denna skräckupplevelse bestämde jag mig för att åka igen.

England 2005 - Winchester
Nu hade jag växt till mig lite, skaffat linser, skippat luggen och h&m-kläderna (märkesnörd var min nya grej) och framförallt - gått ner i vikt.
Eftersom jag inte hade kontakten med någon från förra året så åkte jag ensam igen (dock minns jag Beccas peppande ord dagarna innan jag skulle åka).
Men på flygplatsen visade det sig att både Becka, Nicko och Micke (ledare) som hade varit med förra året skulle med nu också.
Winchester var bara kursstad det året och vi var en väldigt liten grupp, bara 11 personer, men vi umgicks en hel del med norskarna.
Becka & jag kom genast bra överens och vi två + en tjej som hette Svea delade rum.
Detta var nog min finaste språkresa någonsin. Det var en RIKTIG språkresa, en sådan som alla borde få uppleva. Vi hade sjukt kul ihop och man behövde aldrig hävda sig eller vara osäker. Jag träffade underbara personer, och då framförallt Jonas, som än idag är en utav mina bästa vänner.
Det var i Winchester som jag började utveckla mitt skrivande, med hjälp av min lärare Aidan.

England 2006 - Butlins Resort, Minehead, Somerset.
Året efter bestämde jag och Jonas oss för att åka tillsammans, även denna gång till Somerset, eftersom jag kände att jag inte riktigt hade fått ut så mycket utav min första språkresa där.
Första veckan var sådär, ärligt talat. Men så lärde jag känna Johanna och när vi åkte till London så var det jag & hon liksom. Vi började även umgås med Jack, Martin, Olof, Natalia & Niklas som jag fortfarande är bra vän med.
London var höjdpunkten på hela resan, speciellt på kvällarna då jag & Johanna satt uppe på taket till vårt hotell (jag märkte att man kunde böja upp gallerfönstrerna och klättra ut). Det var mitt i natten och vi satt där & lyssnade på musik, pratade och ja, helt enkelt, var. Det är nog ett utav mina allra bästa minnen, speciellt den kvällen då Portugal vann fotbolls vm (tror jag hehe).
Sista veckan var vi återigen i Butlins och jag, johanna & jack umgicks mest hela tiden. Det var en jävligt bra tid, även om jag idag kan känna att jag la ner liite för mycket tid på en person.

Malta 2007 - Buggibba, St Paul's Bay
Ja, hur kan man beskriva denna resa egentligen? Ni är väl så trötta på att höra mitt jäkla tjat om den att ni snart spyr.
Hursomhelst, året därpå bestämde vi oss för att åka tillsammans allihopa.
Jag, Olof, Jack, Martin, Natalia, Niklas och även Niklas kompis Rasmus.
Jag delade rum med Natalia, Louise och Tina, varav den sista rent ut sagt hatade mig.
De första dagarna var okej, sedan blev det bara bättre och bättre. Sista veckan var den absolut bästa i hela mitt liv, jag vill bara återuppleva den igen...och igen och igen.
I mitten av första veckan lärde jag känna Filip, Jens och sedan Mads, som är från Danmark.
Även Rasmus, och två tjejer som åkte från Skåne med oss, Nathalie & Amanda, kom jag väldigt nära, tyvärr är det lättare sagt än gjort att hålla kontakten med alla.
Det var ganska fantastiskt, för jag gick ifrån att under ca ett skolår vara mobbad och försöka vara någon annan till att utvecklas och verkligen bli JAG. Och den här nya versionen av mig var ingen tyst, liten grå mus, näe jag kan väl gott och kort beskrivas som en naturkraft. Jag var oftast glad & positiv, men behandlades någon dåligt så slog det till på en sekund och jag fick världens utbrott, sedan gillade jag ju lite specialla hämnder, vilket ovan nämda Tina fick erfara...hehe.
Jag upptäckte att det faktiskt inte var så hemskt att dansa trots allt, och jag fick till och med höra att jag var bra på det!
Det är lite konstigt, för de här tre veckorna har satt mer spår i mig som person än vad resten av mitt liv har. Nu vet jag vem jag kan vara och vill vara. För det är jag värd.

Malta 2008 - Paceville, St Julian's
Så gjorde jag det enorma misstaget att åka i år igen. Efter den värsta våren i mitt liv så satte jag mig än en gång på flyget till Malta med hopp om förnyelse och tre underbara veckor. Det blev inte riktigt så.
De föregående månaderna hade satt mer spår än jag kunnat ana, och utan skyddsnätet som utgjorts av Jack, Jonas m.f så var det betydligt svårare. Jag är ingen blyg människa, men jag var väldigt olycklig den första veckan, främst för att jag hade pms och då är ångesten och de mörka tankarna värre än någonsin.
Jag grät mig igen om hela den veckan, det var förjävligt. Jag fann en liten tröst i att gå på bio, att i några timmar kunna försvinna in i en annan värld, inte det minsta lik min egna miserabla.
Så blev jag sjuk. I fem dagar kändes det som om jag låg på dödsbädden, jag har ALDRIG varit så sjuk som jag var då. Men på något konstigt sätt stärkte det mig (även om det kändes som tvärtom ett flertal gånger) och när jag tillslut kunde ta mina första stapplande steg så började jag uppskatta att jag överhuvudtaget mådde bra.
Bion blev fortfarande en räddare i nöden, och även klubbarna. Visst, vi drack en hel del, men jag skulle lika väl kunnat vara där i tre veckor utan att dricka en droppe alkohol, för det  var dansen som gjorde hela grejen.
Jag upptäckte lyckan av att stå på en scen och dansa, att vara privat men samtidigt socialare än någonsin. Hur mycket det faktiskt hjälper, för när jag väl stod där så hade jag aldrig en antydan till depression.
Får väl anta att jag är en liten attentionwhore trots allt.
Men trots helvetet i början så var den sista veckan riktigt bra, "vår" restuarang, bion (som jag faktiskt saknar mest, förutom dansen), köpcentret, frukten i plastmuggarna, miljön, axes, empire, ja helt enkelt det där typiska.
Jag vill även tacka Niklas & Ramus som trots att jag var en total jävla bitch ändå aldrig lämnade mig.

'(det kommer även en fet bildupdate för VARJE språkresa, så fort jag har scannat in alla bilder)

Trackback-URL för detta inlägg: